Om du har märkt att din katt har svårt att gå på bakbenen är det viktigt att vara medveten om det. När din katt släpar på bakbenen kan det verka som en vanlig situation som inte utgör någon risk för din katts hälsa, men sanningen är att detta är en typ av förlamning hos katter som kan vara ganska skadlig för din kattunge. För att bättre förstå vad detta tillstånd handlar om,Vilka är riskerna, symptomen och den lämpligaste behandlingen? Hem Tassar intervjuade veterinären Erica Baffa, som är specialiserad på kattmedicin. Se expertens förtydliganden nedan!

House Paws: vad är det och vilka är riskerna med plötslig bakbensförlamning hos katter?

Erica Baffa: Plötslig förlamning är ett tillstånd eller en situation av orörlighet, som kan vara partiell eller total, som tillfälligt eller permanent äventyrar den motoriska funktionen hos kattpatienten och som riskerar djurets liv i mer allvarliga fall - beroende framför allt på de möjliga orsakerna, som är varierande. Tillståndet kan orsakas av tromboembolism sekundärt till hypertrofisk kardiomyopati, lymfomryggmärgsskada (kan eller kan inte orsakas av FeLV) och även spinal trauma med ryggmärgsskada.

Denna typ av förlamning hos katter kan leda till olika organdysfunktioner när distinkta innervationer äventyras, eftersom vissa katter kanske inte längre kan urinera på egen hand och behöver någon som hjälper dem att dekomprimera sin blåsa. Denna faktor för urinretention leder till risken för urinvägsinfektion vilket förvärrar patientens tillstånd. Andra katter kan uppvisa skrubbsåroch hudsår på grund av direkt friktion eller kontakt med jord, och under vissa omständigheter kan hudnekros uppstå vid nedsatt cirkulation. Muskelförtvining kan också förekomma.

Även om vissa av dessa begränsningar kan uppstå samtidigt eller isolerat, kan vissa katter med förlamning anpassa sig väl till förändringar om orsaken inte är progressiv och har möjlighet till god överlevnad.

Är en katt som har svårt att gå på bakbenen alltid ett tecken på plötslig förlamning?

E.B: Som namnet antyder kan plötslig förlamning inträffa plötsligt. I de allra flesta fall bör vi vara medvetna om allvarligare orsaker till plötslig förlamning, såsom aortatromboembolism sekundärt till hypertrofisk kardiomyopati. En annan orsak skulle vara medullärt lymfom, särskilt hos FeLV-positiva katter. Vissa katter kan till exempel ha en neural kompression som orsakar denDessa patienter uppvisar mer subtila tecken, som ofta kan gå vårdpersonalen obemärkt förbi, medan andra kan få ryggmärgsskador och sluta gå.

Vilka andra symtom kan ses hos en katt med bakbensförlamning?

E. B: Symtomen beror på den underliggande orsaken. Om orsaken till exempel är aortatromboembolism sekundärt till hypertrofisk kardiomyopati, är de vanligaste symtomen högljudd vokalisering på grund av intensiv skarp smärta, följt av kräkningar, snabb andning, andningssvårigheter, hosta, aptitlöshet och nedstämdhet. Dessa katter utvecklar ofta förlamning i bakbenen, tonusförlustfemoralis och en temperatursänkning i bakbenen på grund av tromboembolism som äventyrar hela blodcirkulationen. Synkope eller plötslig död hos djuret kan förekomma. Om orsaken är en ryggmärgsskada kan smärtsam ömhet förekomma.

Finns det någon behandling för en katt som drabbats av plötslig förlamning av bakdelen?

E. B: Det finns behandling och den varierar beroende på huvudorsaken. Behandlingen för tromboembolism är omedelbar vaskulär kirurgi - vanligtvis när diagnosen ställs, görs det kirurgiska ingreppet inom 6 timmar efter händelsen och det finns en chans att patienten kommer att gå igen. Diagnosen i detta fall ställs vanligtvis baserat på den kliniska analysen av djuret och upptäckten avtromb, som ofta kan ses med ultraljud. Kom ihåg att ekokardiografi bör utföras för att bedöma om det finns fler tromber eller inte. Läkemedel som förhindrar koagelbildning kan också administreras. Dessutom stöds smärtstillande medel.

Hur kan plötslig förlamning av bakdelen förebyggas?

E.B: Förebyggande åtgärder är möjliga genom att utföra vad vi kallar förebyggande medicin och kontroll av kattpatienten. Katten bör tas till veterinären för rutinmässig inspektion, fysisk, klinisk och laboratorieundersökning. Bilddiagnostiska tester som kan bedöma hjärttillstånd, såsom ekokardiogram och elektrokardiogram, är nödvändiga. Bilddiagnostiska tester, såsom röntgen och CT-skanning, samt blodprover.När vi kan diagnostisera tidigt är det möjligt att behandla korrekt och förlänga patientens liv, alltid med kärlek och respekt för kattungarnas liv.